Metal Black |
Sanctuary / Castle - CMFCD 1282
Released 20 March 2006
Recorded at Doomtoon Facilities, England
Produced by Conrad Lant
Executive producers Venom - Lant / Hickey / Lant
Engineered by William Campbell & Graeme Nelson
Cover Design, Concept & Artwork by Conrad Lant & Wojtek Blasiak
Photographs by Dave Lee
Den inledande Antechrist träffar som en kulsprutesvärm i pannan. Attacken, dedikationen, den blixtrande kraften …..….herregud, Cronos låter som en sjuttonåring som just upptäckt att han är jordens härskare och är beredd att gå i döden för att få oss andra att förstå det. Mykus gitarr gnisslar som en förintelsemaskin från underjorden framför ett baskaggemuller signerat Antton. Underbart!
Den tydliga old-school produktionen skövlar trumhinnor på ackord och sångstrukturerna är typiska Venom. När bandet firar 25-års jubileum återvänder man till den primitiva och avskalade produktionen som var så framträdande på bandets två första plattor och jag älskar varje sekund. Nästa låt är Burn In Hell, som med sin minnesvärda refräng ”Inferno..” är härligt catchy och en blivande Venom klassiker. Feta, grymma gitarrlicks inleder House Of Pain som till tempo, struktur och sound mycket väl skulle kunna varit en låt från Ressurection plattan. Briljant sång av Cronos måste också tilläggas. ”Old man death, death & dying” skrålar Cronos mitt i avgrundens kaos i refrängen till Death & Dying. Återigen en fantastisk låt. Rege Satanas är klassisk Venom och en riktig knytnävshöjare som börjar med ett Mykvs riff, väldigt enkelt men catchy som bara den. Det lunkande tempot i början av Darkest Realm övergår sakta men säkert till en hård majestätisk briljant tungviktare där Annton glänser med vansinniga dubbelbaskaggar. Nya snygga eggande riff får vi i A Good Day To Die som i sin slutfas inte bara brinner, den formligen exploderar. En monoton rakbladsvass Assassin skär, maler och flår innan djävulstecknet flyger upp i lyften till Lucifer Rising som vrider och vänder som en spetsad skallerorm i verserna innan en klassisk refräng tar vid. Ett excellent gitarrsolo lyfter tunga så tunga Blessed Dead till högsta nivå. Ni börjar säkert förstå att den här comeback plattan är så mycket mera än en erinran om gamla goda tider. Metalfesten fortsätter till ringande kyrkklockor och kompakta gitarriff i Hours Of Darkness där vi märker att bandet jobbat hårt med att addera melodi mitt i pågående kaos.
Det kanske börjar bli tjatigt men jag kan inte nog plussa för Mykvs gitarrspel på plattan. Aldrig trodde jag att han så lätt skulle platsa in i bandet efter Guden Mantas avhopp. Men faktum är att man inte saknar Mantas för en sekund och högre betyg än så går inte att få som strängbändare i Venom. I Sleep When I´m Dead korsar han återigen hastighet med köttigt riffande och riffet i nästföljande Maleficarvm är inte bara bra det är sensationellt. Denna sexminuterslåt som ursprungligen var tänkt som albumtitel är en tung episk becksvart kulmination innan vi får grädden på moset i den ursinniga, vanvettiga och fantastiska titellåten Metal Black. Låten börjar med ett intro där Cronos sjunger snabbare än någonsin, sedan anfalls vi av ett förvridet, yvigt gitarriff och epileptiska trummor innan refrängen ”Hear me calling, Join the pack, Raised in hellfire..Metal Black”. Låten är en av de snabbaste Venom gjort men som för att öka nerven och intensiteten får vi ett lugnare mellanparti innan bandet tar ny sats. En magnifik avslutning på ett magnifikt album.
RATING: 8 /10