venom black metal collection homepage | Live London 2006 - venomcollector

LIVE - LONDON 25 MARS 2006

En kortare turnesväng i England innehållande tre spelningar, Glasgow - London -Manchester i marsmånad utannonserades. Som förband på gigen tog man med sig det återförenande och nytända kult-thrasharna Onslaught. Undertecknad fick nu äntligen möjligheten att se Venom live och dessutom på gruppens hemmaplan. Att säga att detta var ett mycket stort ögonblick i mitt liv är ingen överdrift.

Stämningen inne på det smockfulla Mean Fiddler gick lätt att jämföra med minuterna innan det återförenade Kiss hoppade upp på scenen på Globen 1996 eller den atmosfär som omgav Iron Maidens spelning på Globen 1999. Då kanske Ni förstår att det låg magi i luften. Fans från många delar av Europa hade tagit sig till London för denna unika spelning. Svenskar, polacker, finländare, tyskar, holländare, belgare. Alla hade vi samlats för att få uppleva Venoms (med Cronos) första livespelning i England sedan 1985! Den månghövdade publikens stora förväntan var så påtaglig att den nästan gick att ta på. Ett högljutt och taktfast "VENOM! -klapp-klapp-klapp-VENOM! -klapp-klapp-klapp" gastande spred sig som en skogsbrand genom lokalen. Aldrig tidigare hade djävulstecknet känts mer angeläget och lagom tills jag format och rest min högerhand släcks lokalen ner och det välkända "From the very depths of Hell..." vrålar ut ur högtalarsystemet. Rysningarna klibbar sig fast mot ryggraden. Den mörklagda scenen domineras av Anttons trumset, en massiv konstruktion placerad ovanpå en drygt 4 meter lång Venom loga, flankerad av en stor backdrop av Metal Black omslaget. Allt såg helt igenom jäkligt coolt ut. En strålkastare fångar in Mykvs som river av det så välkända öppningsriffet till Black Metal. På scenens högra sida skymtar jag ett högt hårfäste och en muskelbyggarkropp. Och, ja den nu 43-åriga Conrad Lant ser precis lika hård ut som han alltid gjort. Och, yes, hans oxblodröda och knähöga Dr. Martens-boots sitter där de ska. Han närmar sig mikrofonstativet och brister ut i "Black Is The Night - Metal We Fight - Power Amps Set To Explode" , folkmassan blir som galen. En hastig blick runt mig klargör en infernaliskt hoppande, skrikande och jublande massa. Det verkar som varje huvud i lokalen headbangar. Öppningen med Black Metal är tamefan den hårdaste konsertöppning jag någonsin varit med om och intensiteten är högre än på ett hippie-kollektiv. Allsången är öronbedövande och jag befinner mig faktiskt lite i chock. Så sanslöst bra är det. En kollosal och tung version av Welcome To Hell tar vid innan världens bästa låt, adrenalinruschen Bloodlust får den kokande grytan att skrika ut i vild glädje. Venom är tillbaka och det med besked! Det underbara riffet i hymnen Die Hard fortsätter festen och denna fyrklöver till inledning utgör utan konkurrens den mest fantastiska kvarten i mitt konsertliv.Händer verkligen det här? Venom låter fantastiska, ser grymma ut och av deras engagemang och hängivenhet att döma är det tydligt att de stortrivs.

Den första nya låten från det uppseendeväckande utmärkta Metal Black albumet, Antechrist drar inte ner stämningen. Antton attackerar trummorna på ett sätt man sällan ser/hör i musik idag. Antechrist lät fantastiskt - den passade in på ett sådant underbart sätt med de äldre Venom-klassikerna att man skulle kunna tro att de spelat låten live i åratal. Som vanligt är Cronos kung av mellansnack och fyrar av den tuffa repliken "If you see any wimps - kill the bastards!". Om det hade funnits några i publiken hade de vid det här laget varit golvade av det sannslösa trycket. The Evil One följer och slukas fullständigt upp av publiken. Cronos tittar lite pillemariskt utöver publiken och lämnar tillsammans med Mykvs scenen för att låta en tape med åskmuller och annat oväsen ljuda över den aningsfulla horden av fans. Efter någon minut kliver de båda strängbändarna tillbaka på scenen och Cronos låter basen gallopera fram introt till At War With Satan. Hysteristämningen når nya höjder och vi får njuta av en 8 minuter lång enastående version av detta episka mästerverk. Riffmonstret Resurrection rivs av under ett hav av knytnävshöjande armar. Före sista versen hinner ta sin början går bandet över till Countess Bathory och innan vi riktigt fattar att bandet spelar ett medley har även 7 Gates Of Hell betats av. Ännu en ny låt, Burn In Hell gör entre. Även till denna nya låt och blivande klassiker sjunger alla med i refrängen , "Inferno - You´re Gonna Burn In Hell". Helt otroligt. Den tredje och sista låten från Metal Black-plattan blir titellåten. Den spelas precis som de övriga två som de låter på skivan. Riktigt intensivt och tungt som bara den.

Bandet tackar för sig och försvinner bakom Anttons trumset under det att ljuset tonas ner. På något sätt lyckas vi i publiken frambringa energi att skrika efter mer, vilket är häpnadsväckande då det varit fullt ös genom hela konserten. Efter några minuter av "Venom - Venom- Venom" skrikande ger bandet efter och återvänder till scenen till allas jubel. Cronos lutar sig framåt och greppar halsen på sin bas och pekar den rakt mot Helvetet. Sedan slår han sin högra näve mot basens kropp och vi får de första tonerna av Witching Hour. Några minuter senare är denna underbara konsert över. Bandet samlar ihop sig vid scenkanten och tackar en sista gång för sig.

Efteråt är jag utmattad men glad som ett barn på julafton. Venom krossade alla mina farhågor och visade att man kan leverera en fantastisk konsert utan pyroteknik och Mantas som sidekick till Cronos. Ljudet var därtill mycket bra, något som även det hade varit ett orosmoment för mig innan konserten. Först när jag befinner utanför lokalen inser jag att konserten endast pågick 65 minuter. Men faktum är att det kändes fullt tillräckligt just då. Intensiteten under denna timme var så hög att man knappt hade orkat med mera. När jag några dagar senare har smält alla intryck kan jag konstatera att detta varit min största konsertupplevelse någonsin. Går detta att toppa? Det får framtiden utvisa.